Även fast man alltid säger till sig själv att inte bry sig om vad folk tänker så är något nytt alltid lite pirrigt. Som att börja träna på ett nytt ställe, särskilt om man går ensam. Tänk om någon hånar mig, eller skrattar åt mig? Det är någon sorts omvänd fördom. Att tro att folk kommer att reagera på ens närvaro bara för att man är muslim och bär sjal så att det verkligen syns att man är muslim. Och även fast det aldrig ahr hänt så ligger den tanken och gnager i bakhuvudet.
Om det existerar fördommar mot något du är med i så blir det väl helt naturligt en reaktion till den fördommen, en motfördom så att säga. denna motfördom kommer att omedvetet göda den ursprungliga fördomen, förmodligen. och vips så talar vi i princip om segregation. jag ska inte säga att jag är bortom det här, tvärtom så kämpar jag mot det varje dag.
jag kämpar emot känslan, obehaget, som alla dessa fördommar för med sig. de är anledningen till att jag inte känner mig trygg när jag är ensam. de är anledningen till att jag går och kikar över min egen axel och håller koll på allt/alla runt om kring mig.
varför gör vi inget åt detta? eller snarare varför kämpar vi inte emot våra egna fördommar och möter andra med ett öppet sinne så att de kan göra detsamma? vill vi leva i en värld där vi jämt och ständigt håller ett öga på vad som händer bakom oss, så att vi upptäcker om det är någon som följer oss eller hånar oss? och detta gäller4 inte bara muslimer, detta gäller alla i vårt samhälle.
Det är dags för lite förändring tycker jag, och jag tänkre börja med mig själv redan idag!
