Tvivel

I detta inlägg hade jag tänkt röra mig till ett lite känsligare ämne, och jag baserar det enbart på hur jag själv känner. Jag ber er, kära läsare, att inte ta illa upp av det jag skriver.

Jag har många gånger fått höra att det är en välsignelse att ha fötts in i Islam. På sätt och vis förstår jag hur de tänker och vad de menar men jag kan tyvärr inte hålla med om det. Att födas som muslim innebär att man blir uppfostrad till vad man ska tro, för många kanske detta underlättar det hela men för mig så har det försvårat allt. Jag vet inte vad som är vad, vad mina föräldrar har lärt mig att tro och vad jag faktiskt tror. Jag tycker att en del av tron är att tvivla, att ifrågasätta och komma fram till egna svar. Jag menar inte att man ska börja välja om man ska be 5 gånger om dagen eller inte. Grundpelarna ifrågasätter jag inte, och jag tror på Gud och profeten (SAW), jag tror på de 6 Imanspelarna (Gud, profeterna, böckerna, änglarna, ödet och domedagen) och är det inte det som krävs för att kunna säga att man är en troende muslim? Men samtidigt, det är endast Gud som kan bestämma vem som är muslim eller inte. Jag tror på Koranen och dess budskap men här kommer en del där jag skiljer mig från många; Jag vet inte om jag tror på hur Islam anpassas till dagens samhälle. Många står fast vid att allting ska göras precis som förr, men se där skiljer jag mig. Jag tycker att eftersom samhället ser helt annorlunda ut,särskilt här i Sverige så funkar inte allt som förr. Vissa saker måste få överses.

Sedan för att veta vad jag själv tror så måste jag få tvivla, jag måste få göra mina egna val. jag vet att man ska lyssna på sina föräldrar och äldre men jag när det kommer till den punkt där jag inte blir lycklig av det de vill att jag ska göra så måste jag få välja själv. jag känner inte att jag får den möjligheten. Det finns inget utrymme för att tvivla för då är alla där och ska varna en om Guds vrede, himmel och helvete. Som om jag behöver höra det en gång till? När jag hört det om och om igen de senaste 17 åren. Nu låter jag bitter och det är nog just det jag är. Det hjälper inte att försöka tvinga någon som tvivlar och har det jobbigt att stanna i Islam. Ibland måste man gå vilse så att man vet när man hittar rätt. Jag vill nästan stanna upp och bara skrika åt alla att släppa mig för som det är nu så funkar det inte. jag hade nog haft det bättre/lättare om jag fått hitta Islam själv.

Jag har aldrig reflekterat över existensen av en religiös kris förrän nu, då jag själv är mitt uppe i en. Jag är fullt övertygad om att Gud finns, men mycket mer är jag inte särskilt säker på. Inget av detta kan jag ta upp med mina föräldrar, det är ju otänkbart. Så då tvingas jag låtsas att allt är bra istället och att jag tror lika starkt som dem. Tänk efter nu, jag tvingas in i ett hyckleri för att jag som är född in i Islam inte kan tänkas lämna Islam. Nu är det inte det jag tänker göra heller, men jag måste ju erkänna att jag inte alltid är helt övertygad om att mina föräldrar har rätt.

hade jag levt i ett muslimskt samhälle hade jag nog inte haft dessa tankar, och jag vill gärna tro att det är fler än jag som funderar och brottas med samma problem.

Kulturkrock i hälsningsväg

Det är inget fel att kramas när man hälsar på varandra. det är ett sätt att visa att man är vänner och erkänner varandra som mer än bekanta. Detta är vanligt och inget konstigt alls, men som en muslimsk kvinna ska jag helst ha så lite fysisk kontakt med en man som möjligt utan att vara oförskämd. Detta gör att jag skakar hand med alla för att inte verka ohyfsad, men egentligen så ska jag inte krama någon av det motsatta könet. Icke-muslimer vet inte alltid om detta och vad jag gör jag när någon är på väg att krama om en? Jag kan inte putta bort den personen, det kan bli en väldigt pinsamm och obehaglig situation för båda parter.
Det har hänt mig flera gånger att någon kramat om mig, och jag kramar tillbaka för att inte skapa några problem men här vill jag även hänvisa till min inställning att handlingar ska inte dömas utan att man tar hänsyn till avsikten.
de jag umgås med/träffar dagligen upplyser jag om denna kulturkrock. Sen gör jag undantag, jag vet att det inte är helt korrekt att göra några undantag men jag kramar gärna om min tränare som tränat mig sen jag var 7-8 år och är som en familjemedlem för mig. Min avsikt med handlingen är att visa att jag tycker om och bryr mig om honom, och att han har en speciell plats i mitt hjärta. jag tror att min avsikt förändrar meningen med min handling. Hade jag inte haft en tanke bakom mitt handlande utan bara gjort som alla andra enbart för at det förväntades av mig och utan att tänka på vad min religion har att säga till om på den punkten så hade jag nog inte kunnat stå upp för det om någon ifrågasatte mig.
Varför får detta mig att känna som om vad en muslimsk kvinna gör alltid blåses upp till en sån stor sak? har någon någonsin funderat lite över hur flera av våra unga bröder beter sig? Man går inte upp till en syster på stan och pratar med henne om man inte råkar känna henne och man frågar absolut inte om hennes hand eller hennes fars nummer? Ska inte detta pekas mer på än om en syster helt enkelt följer samhällets kultur för att undvika onödiga, jobbiga situationer som i värsta fall kan leda till hån och trakaserier?
Ofta upplever jag att det felprioriteras om mycket. Och ibland förstår jag varför folk tror att Islam är kvinnoförtryckande. Det finns så mycket som man ser igenom fingrarna med bara för att han råkar vara kille, men så fort det är en tjej så blir det världens grej. Sluta håll i mig som om jag vore en porslinsdocka, en liten naiv flicka som inte kan ta hand om sig själv eller skydda sig. En kram kommer inte att resultera i att jag förlorar min oskuld och avsäger mig min tro!
Och det är inte i Sverige som jag mött de största hoten, utan i Marocko. Ett muslimskt land, där jag knappt vågar gå ut själv för att jag blir behandlad som ett objekt. Alla stirrar, ropar saker, visslar efter mig. är det en folk massa kommer de obehagligt nära med flit. Inget av detta skulle hända i Sverige i samma utsträckning som det sker i Marocko och ändå envisas många med att titta snett på mig för att jag väljer att krama någon istället för att stöta bort dem.

Jag vill se ett slut på detta. Det är löjligt och idiotiskt att oroa sig över småsaker som hur man hälsar på folk. Jag kan lära mina vänner den vackra, välsignade hälsningen asalamoa'aleikom/wa aleikom salam, men eftersom hälsningen förknippas så starkt med Islam här i Sverige och för att många har svårt att uttala det korrekt så får det vara.

Ett avslut på detta starkt emotinella inlägg vill jag ägna min tränare Eddie. Tack för allt! Du betyder en hel del, och är förmodligen den enda jag kan helt ärligt kalla min idol ;)

Sport och fritid

det är så härligt när man får syn på en muslimsk kvinna som håller på med någon sport och som för den delen är duktig på det hon gör också. Varför skulle vår religion hindra oss? Som idrottare och muslim så vet jag att det finns komplikationer som gör att det kan vara avskräckande att börja med en idrott. Knakse är det klädseln eller så är det blandade grupper. Man vill inte bli diskriminerad, sjalen kan vara lite klurig att passa in i bilden. jag har mött problemen och löst dem. Sen så har jag heller aldrig riktigt brytt mig om vad sndra tyckt om mina fritidsintressen. Jag är kampsportare sen 10 år tillbaka och har ridit i 9 år. Båda sporterna har sina egna problem som man får lösa på något kreativt sätt.
Hur gör man i en blandad grupp? Jag började med Taido när jag var 7 och det har alltid varit blandade grupper. det har aldrig stört mig eftersom det har vsrit så sen jag var liten. Senare så började jag förstås fundera och kom fram till att för min del så gör det inget. Våra kläder täcker bra, det är bara att knyta en sjal så att den sitter och inte riskerar att skada mig eller någon annan så är det löst. Fysisk kontakt är svårare att lösa, men tycker inte att det är ett problem. Jag är där för att träna och det är alla andra också, jag gör alla övningar och jag tränar med alla. Skulle jag tycka att det avr jobbigt att öva med killarna skulle dem respektera det och låta mig antingen träna med bara tjejerna eller själv. Problemen lösta.
Inom ridningen är det väl mest klädseln som kan vara lite jobbig, men som sagt, det är träning och jag tycker inte att det riktigt lyder under vanliga klädkoder då det är svårt att ändra på hur man ska klä sig när man rider. Sen går det alltid att ha en lång tunika över ridbyxorna, det är inget större problem.

Min religion ska inte hindra mig från att ta hand om min kropp och må bra. Man får ha lite attityd när det kommer till att idrotta. Man är inte alltid välkommen överallt, folk öppnar inte dörren och visar inte vägen men då gör man sina egna vägar och öppnar egna dörrar för att välkomna dem som kommer fter en själv och visa att även fast man själv inte hade en självklar plats där så har du fixat det åt både dig själv och andra med männsikor.
Jag är riktigt glad att jag hittade Taidon. Det är ett underbart gäng, jag har alltid varit välkommen, respekterad och lika behandlad. Vi är som en familj typ. Alla känner alla, alla tar hand om varandra, alla bryr sig och alla hjälps åt. Ingen hamnar utanför.
Jag vägrar bli behandlad som en turistattraktion, typ "kolla, här har ni föreningens enda muslim!" det kan folk glömma. Jag kan gå med att diskret synas och visa att föreningen är öppen för alla. Nu talar jag inte direkt om Taidon. Där har jag aldrig kännt mig uttittad/utnyttjad för uppmärksamhet. Men jag vet att det inte är helt ovanligt att sånt kan hända.

Nu för tiden tränar jag barngruoppen tillsammans med min tränare och min kompis. Ibland får jag nyfikna frågor om sjalen. Dem är gulliga och trevliga och är alltid nyfikna. Jag förklarar det mesta men inte alltför komplicerat. det är nog bra för dem att jag är där och syns och förklarar. Har även följt med på uppvisningar och tävlingar. De offentliga evenemangen är roligast då det kan gå förbi en Syster eller en Bror.

Man ska inte hindras av små detaljer. Allt går att lösa bara man hittar något man verkligen brinner för. Blandade grupper? Lös det så agtt du själv trivs med det! Strunta i vad andra tycker och tänker. Det är ditt samvetet och mellan dig och Gud!

Fördommar

Jag ser mig själv som en väldigt öppen och skojfrisk människa. Det är mycket som bidragit till att jag är den jag är idag särskilt när det kommer till att kunna ignorera eller skratta bort halvtaskiga kommentarer/skämt om min religiösa åskådning. Det är inte alls så att jag inte försvarar mina bröder och systrar eller låter folk skymfa Islam,  men skämtar någon med mig och frågar om jag ska gå klädd som ninja/spöke på halloween så flinar jag tillbaka och kontrar med något lika fräckt. ingen idé att bli upprörd över något så barnsligt.
jag avskyr fördommar, de förstör så mycket och därför möter jag dem med skratt och skämt. Att höra frågor om ens släkt är terroriste, eller om man kommer bli bortgift alternativt om hedersmord kan kännas väldigt störande. Bara för att jag råkar vara en troende muslim betyder det inte att jag och min familj är islamister/fundamentalister/bokstavstroende. Men eftersom media endast belyser dessa vrickade fall där religionen istället får stå för något ont och hemskt så blir man automatiskt stämplad. Borde inte media ha ett visst ansvar för dettta? Det blir följder av det dem publicerar, så ska de då inte stå för dem?

Jag har tagit steget från att ta illa upp till att vänligt upplysa den som frågar om hur det egentligen står till. Nej jag komem rinte bli bortgift då mina föräldrar aldrig vill tvinga mig till att gifta mig med någon jag själv inte accepterat. De tror på mitt fria val i den frågan. Dock uppstår komplikationer då mina föräldrar inte riktigt kan acceptera mitt val på grund av deras religiösa övertygelse. Men det löser vi INTE med hedersmord. Det som då förmodligen skulle hända är att jag får en sämre och frostigare kontakt med mina föräldrar.

man möter fördommar överallt, men det är lättare att möta dem med ett leende och ett öppet hjärta istället för att bli arg och sårad. Bygg broar istället för att bränna dem.