Kulturkrock i hälsningsväg

Det är inget fel att kramas när man hälsar på varandra. det är ett sätt att visa att man är vänner och erkänner varandra som mer än bekanta. Detta är vanligt och inget konstigt alls, men som en muslimsk kvinna ska jag helst ha så lite fysisk kontakt med en man som möjligt utan att vara oförskämd. Detta gör att jag skakar hand med alla för att inte verka ohyfsad, men egentligen så ska jag inte krama någon av det motsatta könet. Icke-muslimer vet inte alltid om detta och vad jag gör jag när någon är på väg att krama om en? Jag kan inte putta bort den personen, det kan bli en väldigt pinsamm och obehaglig situation för båda parter.
Det har hänt mig flera gånger att någon kramat om mig, och jag kramar tillbaka för att inte skapa några problem men här vill jag även hänvisa till min inställning att handlingar ska inte dömas utan att man tar hänsyn till avsikten.
de jag umgås med/träffar dagligen upplyser jag om denna kulturkrock. Sen gör jag undantag, jag vet att det inte är helt korrekt att göra några undantag men jag kramar gärna om min tränare som tränat mig sen jag var 7-8 år och är som en familjemedlem för mig. Min avsikt med handlingen är att visa att jag tycker om och bryr mig om honom, och att han har en speciell plats i mitt hjärta. jag tror att min avsikt förändrar meningen med min handling. Hade jag inte haft en tanke bakom mitt handlande utan bara gjort som alla andra enbart för at det förväntades av mig och utan att tänka på vad min religion har att säga till om på den punkten så hade jag nog inte kunnat stå upp för det om någon ifrågasatte mig.
Varför får detta mig att känna som om vad en muslimsk kvinna gör alltid blåses upp till en sån stor sak? har någon någonsin funderat lite över hur flera av våra unga bröder beter sig? Man går inte upp till en syster på stan och pratar med henne om man inte råkar känna henne och man frågar absolut inte om hennes hand eller hennes fars nummer? Ska inte detta pekas mer på än om en syster helt enkelt följer samhällets kultur för att undvika onödiga, jobbiga situationer som i värsta fall kan leda till hån och trakaserier?
Ofta upplever jag att det felprioriteras om mycket. Och ibland förstår jag varför folk tror att Islam är kvinnoförtryckande. Det finns så mycket som man ser igenom fingrarna med bara för att han råkar vara kille, men så fort det är en tjej så blir det världens grej. Sluta håll i mig som om jag vore en porslinsdocka, en liten naiv flicka som inte kan ta hand om sig själv eller skydda sig. En kram kommer inte att resultera i att jag förlorar min oskuld och avsäger mig min tro!
Och det är inte i Sverige som jag mött de största hoten, utan i Marocko. Ett muslimskt land, där jag knappt vågar gå ut själv för att jag blir behandlad som ett objekt. Alla stirrar, ropar saker, visslar efter mig. är det en folk massa kommer de obehagligt nära med flit. Inget av detta skulle hända i Sverige i samma utsträckning som det sker i Marocko och ändå envisas många med att titta snett på mig för att jag väljer att krama någon istället för att stöta bort dem.

Jag vill se ett slut på detta. Det är löjligt och idiotiskt att oroa sig över småsaker som hur man hälsar på folk. Jag kan lära mina vänner den vackra, välsignade hälsningen asalamoa'aleikom/wa aleikom salam, men eftersom hälsningen förknippas så starkt med Islam här i Sverige och för att många har svårt att uttala det korrekt så får det vara.

Ett avslut på detta starkt emotinella inlägg vill jag ägna min tränare Eddie. Tack för allt! Du betyder en hel del, och är förmodligen den enda jag kan helt ärligt kalla min idol ;)