Tvivel

I detta inlägg hade jag tänkt röra mig till ett lite känsligare ämne, och jag baserar det enbart på hur jag själv känner. Jag ber er, kära läsare, att inte ta illa upp av det jag skriver.

Jag har många gånger fått höra att det är en välsignelse att ha fötts in i Islam. På sätt och vis förstår jag hur de tänker och vad de menar men jag kan tyvärr inte hålla med om det. Att födas som muslim innebär att man blir uppfostrad till vad man ska tro, för många kanske detta underlättar det hela men för mig så har det försvårat allt. Jag vet inte vad som är vad, vad mina föräldrar har lärt mig att tro och vad jag faktiskt tror. Jag tycker att en del av tron är att tvivla, att ifrågasätta och komma fram till egna svar. Jag menar inte att man ska börja välja om man ska be 5 gånger om dagen eller inte. Grundpelarna ifrågasätter jag inte, och jag tror på Gud och profeten (SAW), jag tror på de 6 Imanspelarna (Gud, profeterna, böckerna, änglarna, ödet och domedagen) och är det inte det som krävs för att kunna säga att man är en troende muslim? Men samtidigt, det är endast Gud som kan bestämma vem som är muslim eller inte. Jag tror på Koranen och dess budskap men här kommer en del där jag skiljer mig från många; Jag vet inte om jag tror på hur Islam anpassas till dagens samhälle. Många står fast vid att allting ska göras precis som förr, men se där skiljer jag mig. Jag tycker att eftersom samhället ser helt annorlunda ut,särskilt här i Sverige så funkar inte allt som förr. Vissa saker måste få överses.

Sedan för att veta vad jag själv tror så måste jag få tvivla, jag måste få göra mina egna val. jag vet att man ska lyssna på sina föräldrar och äldre men jag när det kommer till den punkt där jag inte blir lycklig av det de vill att jag ska göra så måste jag få välja själv. jag känner inte att jag får den möjligheten. Det finns inget utrymme för att tvivla för då är alla där och ska varna en om Guds vrede, himmel och helvete. Som om jag behöver höra det en gång till? När jag hört det om och om igen de senaste 17 åren. Nu låter jag bitter och det är nog just det jag är. Det hjälper inte att försöka tvinga någon som tvivlar och har det jobbigt att stanna i Islam. Ibland måste man gå vilse så att man vet när man hittar rätt. Jag vill nästan stanna upp och bara skrika åt alla att släppa mig för som det är nu så funkar det inte. jag hade nog haft det bättre/lättare om jag fått hitta Islam själv.

Jag har aldrig reflekterat över existensen av en religiös kris förrän nu, då jag själv är mitt uppe i en. Jag är fullt övertygad om att Gud finns, men mycket mer är jag inte särskilt säker på. Inget av detta kan jag ta upp med mina föräldrar, det är ju otänkbart. Så då tvingas jag låtsas att allt är bra istället och att jag tror lika starkt som dem. Tänk efter nu, jag tvingas in i ett hyckleri för att jag som är född in i Islam inte kan tänkas lämna Islam. Nu är det inte det jag tänker göra heller, men jag måste ju erkänna att jag inte alltid är helt övertygad om att mina föräldrar har rätt.

hade jag levt i ett muslimskt samhälle hade jag nog inte haft dessa tankar, och jag vill gärna tro att det är fler än jag som funderar och brottas med samma problem.

Kulturkrock i hälsningsväg

Det är inget fel att kramas när man hälsar på varandra. det är ett sätt att visa att man är vänner och erkänner varandra som mer än bekanta. Detta är vanligt och inget konstigt alls, men som en muslimsk kvinna ska jag helst ha så lite fysisk kontakt med en man som möjligt utan att vara oförskämd. Detta gör att jag skakar hand med alla för att inte verka ohyfsad, men egentligen så ska jag inte krama någon av det motsatta könet. Icke-muslimer vet inte alltid om detta och vad jag gör jag när någon är på väg att krama om en? Jag kan inte putta bort den personen, det kan bli en väldigt pinsamm och obehaglig situation för båda parter.
Det har hänt mig flera gånger att någon kramat om mig, och jag kramar tillbaka för att inte skapa några problem men här vill jag även hänvisa till min inställning att handlingar ska inte dömas utan att man tar hänsyn till avsikten.
de jag umgås med/träffar dagligen upplyser jag om denna kulturkrock. Sen gör jag undantag, jag vet att det inte är helt korrekt att göra några undantag men jag kramar gärna om min tränare som tränat mig sen jag var 7-8 år och är som en familjemedlem för mig. Min avsikt med handlingen är att visa att jag tycker om och bryr mig om honom, och att han har en speciell plats i mitt hjärta. jag tror att min avsikt förändrar meningen med min handling. Hade jag inte haft en tanke bakom mitt handlande utan bara gjort som alla andra enbart för at det förväntades av mig och utan att tänka på vad min religion har att säga till om på den punkten så hade jag nog inte kunnat stå upp för det om någon ifrågasatte mig.
Varför får detta mig att känna som om vad en muslimsk kvinna gör alltid blåses upp till en sån stor sak? har någon någonsin funderat lite över hur flera av våra unga bröder beter sig? Man går inte upp till en syster på stan och pratar med henne om man inte råkar känna henne och man frågar absolut inte om hennes hand eller hennes fars nummer? Ska inte detta pekas mer på än om en syster helt enkelt följer samhällets kultur för att undvika onödiga, jobbiga situationer som i värsta fall kan leda till hån och trakaserier?
Ofta upplever jag att det felprioriteras om mycket. Och ibland förstår jag varför folk tror att Islam är kvinnoförtryckande. Det finns så mycket som man ser igenom fingrarna med bara för att han råkar vara kille, men så fort det är en tjej så blir det världens grej. Sluta håll i mig som om jag vore en porslinsdocka, en liten naiv flicka som inte kan ta hand om sig själv eller skydda sig. En kram kommer inte att resultera i att jag förlorar min oskuld och avsäger mig min tro!
Och det är inte i Sverige som jag mött de största hoten, utan i Marocko. Ett muslimskt land, där jag knappt vågar gå ut själv för att jag blir behandlad som ett objekt. Alla stirrar, ropar saker, visslar efter mig. är det en folk massa kommer de obehagligt nära med flit. Inget av detta skulle hända i Sverige i samma utsträckning som det sker i Marocko och ändå envisas många med att titta snett på mig för att jag väljer att krama någon istället för att stöta bort dem.

Jag vill se ett slut på detta. Det är löjligt och idiotiskt att oroa sig över småsaker som hur man hälsar på folk. Jag kan lära mina vänner den vackra, välsignade hälsningen asalamoa'aleikom/wa aleikom salam, men eftersom hälsningen förknippas så starkt med Islam här i Sverige och för att många har svårt att uttala det korrekt så får det vara.

Ett avslut på detta starkt emotinella inlägg vill jag ägna min tränare Eddie. Tack för allt! Du betyder en hel del, och är förmodligen den enda jag kan helt ärligt kalla min idol ;)

Sport och fritid

det är så härligt när man får syn på en muslimsk kvinna som håller på med någon sport och som för den delen är duktig på det hon gör också. Varför skulle vår religion hindra oss? Som idrottare och muslim så vet jag att det finns komplikationer som gör att det kan vara avskräckande att börja med en idrott. Knakse är det klädseln eller så är det blandade grupper. Man vill inte bli diskriminerad, sjalen kan vara lite klurig att passa in i bilden. jag har mött problemen och löst dem. Sen så har jag heller aldrig riktigt brytt mig om vad sndra tyckt om mina fritidsintressen. Jag är kampsportare sen 10 år tillbaka och har ridit i 9 år. Båda sporterna har sina egna problem som man får lösa på något kreativt sätt.
Hur gör man i en blandad grupp? Jag började med Taido när jag var 7 och det har alltid varit blandade grupper. det har aldrig stört mig eftersom det har vsrit så sen jag var liten. Senare så började jag förstås fundera och kom fram till att för min del så gör det inget. Våra kläder täcker bra, det är bara att knyta en sjal så att den sitter och inte riskerar att skada mig eller någon annan så är det löst. Fysisk kontakt är svårare att lösa, men tycker inte att det är ett problem. Jag är där för att träna och det är alla andra också, jag gör alla övningar och jag tränar med alla. Skulle jag tycka att det avr jobbigt att öva med killarna skulle dem respektera det och låta mig antingen träna med bara tjejerna eller själv. Problemen lösta.
Inom ridningen är det väl mest klädseln som kan vara lite jobbig, men som sagt, det är träning och jag tycker inte att det riktigt lyder under vanliga klädkoder då det är svårt att ändra på hur man ska klä sig när man rider. Sen går det alltid att ha en lång tunika över ridbyxorna, det är inget större problem.

Min religion ska inte hindra mig från att ta hand om min kropp och må bra. Man får ha lite attityd när det kommer till att idrotta. Man är inte alltid välkommen överallt, folk öppnar inte dörren och visar inte vägen men då gör man sina egna vägar och öppnar egna dörrar för att välkomna dem som kommer fter en själv och visa att även fast man själv inte hade en självklar plats där så har du fixat det åt både dig själv och andra med männsikor.
Jag är riktigt glad att jag hittade Taidon. Det är ett underbart gäng, jag har alltid varit välkommen, respekterad och lika behandlad. Vi är som en familj typ. Alla känner alla, alla tar hand om varandra, alla bryr sig och alla hjälps åt. Ingen hamnar utanför.
Jag vägrar bli behandlad som en turistattraktion, typ "kolla, här har ni föreningens enda muslim!" det kan folk glömma. Jag kan gå med att diskret synas och visa att föreningen är öppen för alla. Nu talar jag inte direkt om Taidon. Där har jag aldrig kännt mig uttittad/utnyttjad för uppmärksamhet. Men jag vet att det inte är helt ovanligt att sånt kan hända.

Nu för tiden tränar jag barngruoppen tillsammans med min tränare och min kompis. Ibland får jag nyfikna frågor om sjalen. Dem är gulliga och trevliga och är alltid nyfikna. Jag förklarar det mesta men inte alltför komplicerat. det är nog bra för dem att jag är där och syns och förklarar. Har även följt med på uppvisningar och tävlingar. De offentliga evenemangen är roligast då det kan gå förbi en Syster eller en Bror.

Man ska inte hindras av små detaljer. Allt går att lösa bara man hittar något man verkligen brinner för. Blandade grupper? Lös det så agtt du själv trivs med det! Strunta i vad andra tycker och tänker. Det är ditt samvetet och mellan dig och Gud!

Fördommar

Jag ser mig själv som en väldigt öppen och skojfrisk människa. Det är mycket som bidragit till att jag är den jag är idag särskilt när det kommer till att kunna ignorera eller skratta bort halvtaskiga kommentarer/skämt om min religiösa åskådning. Det är inte alls så att jag inte försvarar mina bröder och systrar eller låter folk skymfa Islam,  men skämtar någon med mig och frågar om jag ska gå klädd som ninja/spöke på halloween så flinar jag tillbaka och kontrar med något lika fräckt. ingen idé att bli upprörd över något så barnsligt.
jag avskyr fördommar, de förstör så mycket och därför möter jag dem med skratt och skämt. Att höra frågor om ens släkt är terroriste, eller om man kommer bli bortgift alternativt om hedersmord kan kännas väldigt störande. Bara för att jag råkar vara en troende muslim betyder det inte att jag och min familj är islamister/fundamentalister/bokstavstroende. Men eftersom media endast belyser dessa vrickade fall där religionen istället får stå för något ont och hemskt så blir man automatiskt stämplad. Borde inte media ha ett visst ansvar för dettta? Det blir följder av det dem publicerar, så ska de då inte stå för dem?

Jag har tagit steget från att ta illa upp till att vänligt upplysa den som frågar om hur det egentligen står till. Nej jag komem rinte bli bortgift då mina föräldrar aldrig vill tvinga mig till att gifta mig med någon jag själv inte accepterat. De tror på mitt fria val i den frågan. Dock uppstår komplikationer då mina föräldrar inte riktigt kan acceptera mitt val på grund av deras religiösa övertygelse. Men det löser vi INTE med hedersmord. Det som då förmodligen skulle hända är att jag får en sämre och frostigare kontakt med mina föräldrar.

man möter fördommar överallt, men det är lättare att möta dem med ett leende och ett öppet hjärta istället för att bli arg och sårad. Bygg broar istället för att bränna dem.

Den välsignade Fredagen

De tre religionerna Islam, Judendom och Kristendom har alla sin "vilodag". Judar har lördag, Kristna har söndag och muslimer har, gissa vilken då? Fredag! Tjohoo vad roligt! .... men väta lite, det är ju en helt vanlig skoldag.... What a moodkiller.
För muslimer är fredagen inte en direkt vilodag utan liknar med en lite festligare dag då man ska klä sig lite finare, äta lite lyxigare, umgås lite mer och helst gå på den stora fredags-bönen. det funkar inte riktigt när man går i skola eller jobbar. Men jag gör så gott jag kan, så på med fredagsklädsel! En lite snyggare sjal och klänning. Njuter av lunchen lite längre och kanske köper en latte till efterrätt. Så får firandet av fredagen fortsätta när man kommer hem.

Helst skulle jag vilja sitta hemma med familjen en fredag, laga lyx mat och gå till moskén med dem. Synd att det inte är möjligt. Jag undrar ibland om det är andra muslimer som tänker som jag, förgyller fredagen med lite vardagslyx och med de alla små detaljerna som man faktiskt kan pyssla med även fast man inte är ledig. Vad gör mina bröder och systrar på en fredag?

Undrar om jag någon gång kan få ett jobb där jag har möjligheten att vara ledig på fredagar? Det vore underbart. Man kanske skulle kunna vara ett gäng systrar som träffas, äter tillsammans och har det så där lite festligt....
det är en idé att slipa på inför kommande fredagar.
Och av olika anledningar snurrar mina tankar iväg till mat och att det var ett tag sen jag tittade in i Stockholms stora moskés restaurang. Dem som har så god mat! Förhoppningsvis ska min klass på studiebesök till moskén och då kanske man kan äta där? Då får jag garanterat halal-mat.
Halal-slaktat är väl också en sån där regel som alla följer lite olika noga, men det är också en grej som kan vara ett handikapp när man ska äta ute. Jag har väl halvt gett upp, men säg mig en restaurang som inte är ägd av muslimer som serverar halal-kött! Nej precis, det existerar knappt. Då går man på antingen fisk eller vegetarisk och även fast det kan finnas spännande alternativ så blir det tillslut tråkigt. Lösning? Ja..... Antingen så struntar man i om det är halal eller inte, eller så nöjer man sig med alternativen. Eller! så blir man kock, eller någon viktig roll i en restaurang och beställer in halal så att fler muslimer kan äta mer varierat! fast det lär ta ett tag och är inte ett alternativ om man ska ut och äta imorgon liksom.... problemet kvarstår, och det grundar sig starkt i debatten om just halal-slakt då många anser att det är djurplågeri. That took it to a whole new level....

Trevligt återseende

Det är alltid lika trevligt att möta en gammal vän på tunnelbanan. Särskilt när det är en Syster och man ser att de är på rätt väg. Sist jag såg henne så klädde hon sig som de flesta gör men idag gick hon i heltäckande svart abaaya/klänning, med en sån där lång, svart, härlig sjal. Passade henne riktigt bra faktiskt. Man blir så lycklig när man ser systrar som klär sig fint och verkligen strävar efter att utvecklas som muslimer trots att det kan vara riktigt svårt. Jag rycks gärna med av mina icke-muslimska vänner och det känns bra att då och då träffa en syster som påminner en om hur det egentligen ska vara. Man tar några steg tillbaka och ser var det blev fel och rättar till det. Sedan skiljer ju ens egen syn på saker och ting ibland och då kan man ha en djup, givande diskussion. Helt enkelt, jag borde träffa mina muslimska systrar oftare...

Sen ser man ju minst lika många systrar som vandrat vilse. Jag sänder en tanke och bön till alla dessa systrar i hopp om att de ska hitta tillbaka till den rätta vägen, åtminstone i hjärtat. För det finns en skillnad mellan att handla med en god avsikt och att inbilla sig själv att man gör rätt. Det är så lätt hänt att man börjar intala sig själv att det inte är så farligt om man gör det en eller två gånger, eller tre. För det är ju inte en vana, det är bara ett undantag och jag har ju en god avsikt eller ja.... en ursäkt som ska föreställa en god avsikt. Jag har varit där och kommer nog falla dit fler gånger, men jag ber till Gud om att leda mig rätt och jag påminner mina vänner och folk runt omkring mig vem jag är, vad jag är och hur jag borde bete mig. Om mina icke-muslimska vänner tycker att jag beter mig konstigt och jag inte kan komma med en godkänd förklaring så är något väldigt fel. Förklaringen ska inte bara godkännas av dig eller dem utan av båda parter.

Att vara muslim är en balansgång, det vet alla som försöker passa in i det svenska samhället. Det är så lätt att man tappar delar av sin tro eller inte passar in alls. Ingen vill vara den som folk stirrar på och det är förståeligt och jag tycker att det är helt okej att försöka passa in, bara man kan argumentera för sina handlingar och val. Valet av hur troende man är, är förstås upp till var och en, men man kan inte gå in och säga att man är supertroende och sedan dricka, röka och inte be (t.ex.). Det funkar inte så. Men jag tänker avsluta detta inlägg med min mors kloka ord:
"Din tro är mellan dig och Gud, ingen annan."

Ute på stan

Du ska ut och fika med en kompis som du inte träffat på ett tag. Ni ska ut på ett trevligt fik inne i stan och du vill se fräsch ut. du börjar rota i garderoben och drar fram en outfit du tycker ser riktigt bra ut. jeans med en snygg topp och den där läckra sjalen du kan svepa om huvudet sådär modernt och inte alls för traditionellt, sedan står du framför spegeln ett tag och inser att jeansen sitter väldigt tajt och att toppen är lite för kort. Du behöver en lång cardigan över men då blir det jätte varmt och då måste du använda mycket deodrant och parfym för att känna dig bekväm. Men parfym får man väl egentligen inte använda mer än en droppe för en upp-fräschande effekt? Och parfymerna du har luktar ganska starkt.... Slutar med att du byter outfit helt och måste nöja dig med något du tycker ser mindre bra ut men är helt presentabelt. Känner du igen dig?

Det gäller att vara helt 150% säker på sig själv och sin stil för att inte ryckas med av samhällets värderingar och normer. Och det är få som är det, särskilt om man en längre tid umgåtts med folk som inte delar din tro och klädkod.
Man vill ju se bra ut, smälta in samtidigt som man följer sin tro. Vilket kan visa sig svårare än man tror. Här om dagen så jagade jag febrilt omkring efter en längre tunika med långa ärmar. Jag hittade en tillslut men då fick jag även lägga ut lite pengar på den. Fattig som man är utan jobb så är 400kr för en tunika lite väl mycket, men det är det eller att jag börjar sy själv och det har jag tyvärr inte tid med.
Hur mycket få man töja på klädkoden? Är den strikt? Kan jag, om jag vill, gå omkring i tights och linne? det kan jag säkert, men kan jag ha sjalen då? Blir inte det helt fel? Vad tänker folk omkring mig då?
Jag tycker att man som muslim har ett ansvar för vad man sänder för signaler till folk omkring sig. Sen om man har en bra anledning/tanke bakom sitt handlande så är det förstås en helt annan situation. Jag har t.ex. väldigt svårt för systrar som röker offentligt. Jag försöker så gott jag kan hålla mig till en acceptabel klädsel. Sen så kan jag ibland flumma iväg och ta mig lite friheter i min klädstil. Men det är mitt ansvar att jag inte sprider en felaktig bild av islam och muslimer, särskilt om jag bär sjal.

Vadå festa?

Omkring mig börjar mina icke-muslimska vänner fylla 18 och vilja gå ut och festa och dricka i en större utsträckning. För mig som har många sådana vänner märker jag hur det plötsligt kan bli svårt att få plats i deras planer och sociala påhitt. En fråga som jag gått och grubblat på är vart gränsen går för om det är okej att hänga med eller inte. Såklart om de ska ut på krogen en kväll och "ha kul" så är det ganska självklart att jag inte ska slå följe med dem. Men när talen om student skiva börjar dyka upp.... Ja då blir det lite svårare. Man vill ju så gärna vara social och umgås innan man tar studenten, men en skiva är ju inte alkoholfri, så ska man gå och vara där en stund och sedan gå även fast det kostar mycket eller struntar man i det och är extremt osocial. Är det okej att vara med på en middag där äldre bekanta dricker vin? Det är så svårt att bestämma där, det är ju gränsland. Särskilt om man är med ett gäng som respekterar ditt religiösa val och aldrig skulle tvinga på dig något.
Jag har gjort det ganska tydligt för min närmsta krets att jag inte trivs i sällskap som inte kan kontrollera sin alkoholkonsumtion, men att jag inte tar illa upp om de dricker något till middagen. Så länge jag slipper jobbiga situationer så ser jag inga problem med att andra dricker, det är inte mitt problem.
Men kan jag gå ut och dansa med några tjejkompisar? Förmodligen inte då en muslimsk kvinna inte ska dansa framför främmande män. Det är ju inte en "halal"/tillåten miljö så att säga. Det tycker jag ändå kan vara lite tråkigt. Jag älskar att dansa och skulle gärna gå ut med några tjejkompisar för att ha det trevligt. Men jag kan ju inte det nu och det är ju för att skydda oss kvinnor från ofredande och kränkande behandling. Valet ligger fortfarande hos oss att välja om vi gör "rätt eller fel" men det får man ta på sitt samvete.
Sammanfattningsvis, det finns vänner jag litar på och kan umgås med även fast det finns alkohol i bilden. För jag vet att de respekterar mig. Annars håller jag mig därifrån så för min del blir det ingen studentskiva, och jag tänker kräva att mitt gymnasium ger mig något fint, lite dyrare under champagnefrukosten annars kallar jag det för diskriminering.

Blickar

Alla systrar som bär Hijab/Sjal vet hur det känns att vara ute bland folk. Flera tycks inte bry sig men det är många som tittar till. Vissa nyfiket, andra hånfullt. Vissa med avsky, andra med beundran. Man får helt enkelt massor med blickar.
Som en stolt muslim känner jag att jag inte borde bry mig, att jag borde höja hakan och bära sjalen stolt men det är svårt att leva upp till det när man inte har något stöd för sitt beslut av omgivningen en längre tid.
Jag har alltid vart lite kluven när det gäller sjalen. Jag har haft perioder då jag använt den så mycket som möjligt och fullkomligt älskat den och perioder då jag vägrat ta på mig den. Nu bär jag den och är nog ganska liberal i användande av den, så som många unga muslimer tycks vara. Man stylar och matchar sjalen till kläderna och det funkar liksom.

Det finns alltid vissa folkgrupper som tycks ha fler fördomar än andra. Jag är en hästtjej sen flera år tillbaka och har praktiserat mycket. Det finns två typer; de som frågar och de som ignorerar/drar egna slutsatser. Jag föredrar de som frågar för de har oftast en öppen inställning och vill veta mer innan de dömer mig, medan de som ignorerar oftast tycks dra helt fel slutsatser. det är nästan lättare i situationer där man inte förväntar sig se en muslim som bär sjal t.ex. i ett stall.
Jag har fått nedlåtande blickar av busschaufförer, butiksbiträden, folk på stan och lite annat folk. Jag kan inte låta bli att höja lite på huvudet ge dem en sned, iskall blick tillbaka, möjligen le lite och gå vidare. Eller vara jobbigt trevlig för att verkligen visa att jag inte är någon förtryckt, bort gift flicka som blir tvingad till allt möjligt hon själv inte vill. och jag gör en väldigt klar poäng av att jag behärskar det svenska språket. Det brukar få dem att tappa hakan i någon sekund innan de återhämtat sig från chocken över att jag inte allas överensstämde med deras inre bild. det känns bra och då orkar jag med att se annorlunda ut.

En Presentation

Assalamo'aleikom!
Jag heter Hannah Kanjah och är 17 år gammal. jag är uppvuxen i en muslimsk familj där pappa är född muslim och mamma har konverterat. Detta innebär att jag i början inte reflekterade över mitt eget val när det gäller att tro eller att inte tro. Sedan började jag på gymnasiet, lämnade tryggheten och gemenskapen i den islam-inriktade grundskolan Al-azhar och trädde in bland människor med en helt annan uppfattning än jag. Nu plötsligt var inte Islam en självklarhet och jag har de senaste 2 åren fått många tankeställare. Nu tänker jag dela med mig.

Jag kan snabbt börja med att förklara innebörden av "Assalamo'aleikom" för dem som inte vet. Det är en hälsningsfras som betyder "frid vare med er".
Jag har säkert någon gång när jag svarat i telefon, utan att tänka mig för, använt just de orden och förvirrat personen i den andra änden...

Det finns många fördommar om hur en ung muslimsk kvinnas liv ser ut, varav jag tänkte kasta lite ljus över några av dem. Denna blogg är inte först och främst till för att upplysa utan för att dela med sig av tankar och erfarenheter, men jag känne ratt jag vill bygga upp det på en stadig grund utan allt för många fördommar och förutfattade meningar så här är lite mer information om mig:

Jag är en pratglad tjej som gärna är ute och fikar med kompisar.
Läser massor med böcker och lyssnar på allt från pop till metal och hårdrock.
Jag tränar Kampsport i en blandad grupp och har gjort det i 10 år.
Jag har ridit på ridskola i 9 år.
Jag bär sjal me klär mig nödvändigtvis inte alltid i klänning.
Jag ber, fastar och läser koranen men är inte på något sätt bokstavstroende/fundamentalist/islamist/terrorist.
Mina vänkretser består av både muslimer och icke-muslimer.
Jag kommer inte bli bortgift.
Jag kommer få plugga vidare om jag vill, helst ska jag göra det tycker mina föräldrar.
Allt jag gör är av fri vilja och mina föräldrar skulle aldrig drömma om att tvinga mig till något.

Om det är något ni undrar så är det bara att fråga det i kommentarerna. Jag svarar så gott jag kan.