Trevligt återseende

Det är alltid lika trevligt att möta en gammal vän på tunnelbanan. Särskilt när det är en Syster och man ser att de är på rätt väg. Sist jag såg henne så klädde hon sig som de flesta gör men idag gick hon i heltäckande svart abaaya/klänning, med en sån där lång, svart, härlig sjal. Passade henne riktigt bra faktiskt. Man blir så lycklig när man ser systrar som klär sig fint och verkligen strävar efter att utvecklas som muslimer trots att det kan vara riktigt svårt. Jag rycks gärna med av mina icke-muslimska vänner och det känns bra att då och då träffa en syster som påminner en om hur det egentligen ska vara. Man tar några steg tillbaka och ser var det blev fel och rättar till det. Sedan skiljer ju ens egen syn på saker och ting ibland och då kan man ha en djup, givande diskussion. Helt enkelt, jag borde träffa mina muslimska systrar oftare...

Sen ser man ju minst lika många systrar som vandrat vilse. Jag sänder en tanke och bön till alla dessa systrar i hopp om att de ska hitta tillbaka till den rätta vägen, åtminstone i hjärtat. För det finns en skillnad mellan att handla med en god avsikt och att inbilla sig själv att man gör rätt. Det är så lätt hänt att man börjar intala sig själv att det inte är så farligt om man gör det en eller två gånger, eller tre. För det är ju inte en vana, det är bara ett undantag och jag har ju en god avsikt eller ja.... en ursäkt som ska föreställa en god avsikt. Jag har varit där och kommer nog falla dit fler gånger, men jag ber till Gud om att leda mig rätt och jag påminner mina vänner och folk runt omkring mig vem jag är, vad jag är och hur jag borde bete mig. Om mina icke-muslimska vänner tycker att jag beter mig konstigt och jag inte kan komma med en godkänd förklaring så är något väldigt fel. Förklaringen ska inte bara godkännas av dig eller dem utan av båda parter.

Att vara muslim är en balansgång, det vet alla som försöker passa in i det svenska samhället. Det är så lätt att man tappar delar av sin tro eller inte passar in alls. Ingen vill vara den som folk stirrar på och det är förståeligt och jag tycker att det är helt okej att försöka passa in, bara man kan argumentera för sina handlingar och val. Valet av hur troende man är, är förstås upp till var och en, men man kan inte gå in och säga att man är supertroende och sedan dricka, röka och inte be (t.ex.). Det funkar inte så. Men jag tänker avsluta detta inlägg med min mors kloka ord:
"Din tro är mellan dig och Gud, ingen annan."