Tvivel

I detta inlägg hade jag tänkt röra mig till ett lite känsligare ämne, och jag baserar det enbart på hur jag själv känner. Jag ber er, kära läsare, att inte ta illa upp av det jag skriver.

Jag har många gånger fått höra att det är en välsignelse att ha fötts in i Islam. På sätt och vis förstår jag hur de tänker och vad de menar men jag kan tyvärr inte hålla med om det. Att födas som muslim innebär att man blir uppfostrad till vad man ska tro, för många kanske detta underlättar det hela men för mig så har det försvårat allt. Jag vet inte vad som är vad, vad mina föräldrar har lärt mig att tro och vad jag faktiskt tror. Jag tycker att en del av tron är att tvivla, att ifrågasätta och komma fram till egna svar. Jag menar inte att man ska börja välja om man ska be 5 gånger om dagen eller inte. Grundpelarna ifrågasätter jag inte, och jag tror på Gud och profeten (SAW), jag tror på de 6 Imanspelarna (Gud, profeterna, böckerna, änglarna, ödet och domedagen) och är det inte det som krävs för att kunna säga att man är en troende muslim? Men samtidigt, det är endast Gud som kan bestämma vem som är muslim eller inte. Jag tror på Koranen och dess budskap men här kommer en del där jag skiljer mig från många; Jag vet inte om jag tror på hur Islam anpassas till dagens samhälle. Många står fast vid att allting ska göras precis som förr, men se där skiljer jag mig. Jag tycker att eftersom samhället ser helt annorlunda ut,särskilt här i Sverige så funkar inte allt som förr. Vissa saker måste få överses.

Sedan för att veta vad jag själv tror så måste jag få tvivla, jag måste få göra mina egna val. jag vet att man ska lyssna på sina föräldrar och äldre men jag när det kommer till den punkt där jag inte blir lycklig av det de vill att jag ska göra så måste jag få välja själv. jag känner inte att jag får den möjligheten. Det finns inget utrymme för att tvivla för då är alla där och ska varna en om Guds vrede, himmel och helvete. Som om jag behöver höra det en gång till? När jag hört det om och om igen de senaste 17 åren. Nu låter jag bitter och det är nog just det jag är. Det hjälper inte att försöka tvinga någon som tvivlar och har det jobbigt att stanna i Islam. Ibland måste man gå vilse så att man vet när man hittar rätt. Jag vill nästan stanna upp och bara skrika åt alla att släppa mig för som det är nu så funkar det inte. jag hade nog haft det bättre/lättare om jag fått hitta Islam själv.

Jag har aldrig reflekterat över existensen av en religiös kris förrän nu, då jag själv är mitt uppe i en. Jag är fullt övertygad om att Gud finns, men mycket mer är jag inte särskilt säker på. Inget av detta kan jag ta upp med mina föräldrar, det är ju otänkbart. Så då tvingas jag låtsas att allt är bra istället och att jag tror lika starkt som dem. Tänk efter nu, jag tvingas in i ett hyckleri för att jag som är född in i Islam inte kan tänkas lämna Islam. Nu är det inte det jag tänker göra heller, men jag måste ju erkänna att jag inte alltid är helt övertygad om att mina föräldrar har rätt.

hade jag levt i ett muslimskt samhälle hade jag nog inte haft dessa tankar, och jag vill gärna tro att det är fler än jag som funderar och brottas med samma problem.